Jag tror att han kan ha rätt, han min pappa.

Mina tankar har lite svårt att sluta snurra just nu och kanske är det därför som jag vaknade med min pappas ord i huvudet i morse. ”Maria, ta det bara lugnt. Gör bara ditt jobb och ta det lugnt.” Jag är inte säker på att det var exakt så han sa men jag vet precis vad han menade med att jag ska ta det lugnt. Han säger det ibland, i all välmening. ”Ta det bara lugnt.” Inte helt sällan får orden motsatt effekt hos mig. Ta det lugnt?! Det kan jag inte! Jag vill ju saker och jag kan ju saker! Jag är en obotlig problemslösare. Jag tar mig framåt. Hur kan jag då bara ta det lugnt? Men ändå, kanske att han har rätt min pappa.

Det var i fredags, när jag, min man och mina föräldrar landade i deras soffa efter en god middag. Vi pratade om lite allt möjligt, åt av de där chipsen som jag bara äter när vi är hemma hos mamma och pappa, och i pratet om allt möjligt luftade jag några irriterade tankar kring mitt jobb. Jag arbetar med människor, med vuxna som i sin tur arbetar med barn, och mitt jobb är att ge råd och stöd för att dessa vuxna ska ge barnen de bästa förutsättningarna för en positiv utveckling. Jag har lätt för att engagera mig i mina uppdrag. Jag tycker om att vara den som ger råd och stöd. Jag tycker om att skapa förutsättningar och bidra till utveckling. Jag tycker om det och har ofta fått höra att jag är bra på det. Fast det är inte där jag befinner mig nu som jag har fått höra att jag är bra på det. Där jag är nu visas inte uppskattning för det som gav så mycket positiv feedback tidigare och jag cyklar ofta hem med känslan av att jag inte passar in här, att kompetensen och erfarenheten jag har med mig inte efterfrågas. Jag får känslan av att jag inte förstår det andra verkar förstå och jag förstår inte hur jag ska förstå. 

Men jag försöker verkligen att förstå och eftersom jag är engagerad och vill skapa förutsättningar för positiv utveckling, inte bara för de jag möter i mitt jobb utan även för mig själv, så gör jag hela tiden försök till förändring. Jag tar reda på, ställer frågor och kommer med förslag. Jag tänker och tänker, försöker förstå igen och när jag ändå inte förstår ställer jag nya frågor, kommer med nya förslag, tar reda på mer. Jag anstränger mig för att det ska bli bra för mig och bra för de andra men upplever att jag möts av mer motstånd än framgång, av fler hinder än möjligheter. Bristen på framgång i mina försök till förändring frestar förstås på och skapar läckor i min bensindunk. Men jag är ju som jag är, engagerad och lösningsfokuserad, inställd på att ta ansvar för min situation, så jag tätar snabbt hålen där energin läcker ut och kör vidare. Jag tar fram kartan igen men hamnar trots nya försök att hitta en hållbar väg framåt istället på nya svårframkomliga vägar med stop- och förbudsskyltar. Vägar som är hopplöst tråkiga för mig att köra på!

En bild som egentligen inte har något med texten att göra. En bild som jag gett namnet summer night blues. En bild som är en del av vår nya tavelvägg.

Det är efter för många och långa stunder i svår terräng som jag pyser över och ger luft åt mina frustrerade och irriterade tankar. Och när jag hör mina egna ord i det där pysandet, eller när jag som nu ser mina tankar i skrift, så kan jag tänka att min pappa kanske ändå har rätt. Jag måste nog försöka ta det lugnt. Jag måste ge mig själv samma råd som jag ger till verksamheterna jag jobbar med. Rådet som handlar om att byta metod. Har du försökt att göra något på samma sätt om och om igen och ändå inte får det resultatet du vill ha, då är det inte rätt metod. Jag måste byta metod, hitta en annan strategi (eller ett annat jobb), och tills jag är på det klara vilken strategi jag ska försöka med ska jag försöka följa min pappas råd. Jag ska ta det lugnt. Det ordnar sig. Hur svårt och frustrerande det än är för mig att inte få använda det jag tycker är en bred och värdefull kompetens till att göra skillnad så är det ingen kris och katastrof att ha den arbetssituation jag har. Den är frustrerande och mycket irriterande. Den är inte vad jag önskade mig men den är som den är och den är så här just nu. Just nu, inte för alltid. 

2 svar till “Jag tror att han kan ha rätt, han min pappa.“

  1. På något sätt kommer det att ordna sig för dig. Du ger inte upp. Det är en stor styrka du har. Du kommer säkert hitta verktyg till att klura ut hur du ska få med dig dem andra på din väg. Men visst kan jag hålla med din pappa i att det kanske inte går hur snabbt som helst. Så du får som sagt ta det lugnt. Härligt hur du får ner alla dina tankar på pränt. En fin gåva.

    Ha en fin kväll
    Kram Pernilla

  2. Ja visst har ni rätt, både du och min kära pappa, allt kan inte gå hur fort som helst och jag vet att jag kan vara lite snabb i svängarna 😉 Ha en fin kväll du också!
    Kram Maria

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.